about my life

som vanligt är jag nere och ledsen och framför allt väldigt sårad av att höra min mor säga dumma saker till mig helt oprovocerad. FÖr henne är jag en myra och en burda hon kan slänga och förstöra närsom helst. Om hon mår dåligt så ser hon till att folk runt omkring må ännu sämre för att hon njuter av att se de andra plågas och ha det jobbigt också. hon är ego, självgod och sadist i sina handlingar., jag har frågat mig själv så många gånger varför går jag dit och utsätta mig själv för hennes terro när hon inte ens bry sig hur jag mår.
det hjälper inte att gråta framför henne för hon skrattar åt mig när jag faller i tårar. Inför henne är jag svag emotionellt och psykiskt påverkad.
hon är allt jag inte vill vara men ändå vill jag vara lika stark som hon är!
Jag vill ha en mamma som föder mig till världen och finnats till hands när jag behöver henne som mest, en mamma som ger goda råd, ge vägledning., visa känslor och säg att hon älskar mig som jag är för att jag är hennes barn, en kram och en vänlig hälsning plus leende skulle förstärka mitt självförtroende oerhört och det betyder oerhört mycket att få höra det ibland att jag är älskad och önskad.
så många år har fått inget verkar ha förändrat, hon är lika elak och bossig mot mig och tycker att jag är värdelös. Nu är vi båda i vuxna ålder men vi kan inte kommunicera med varandra som mor och dotter knappt som vän.
hon vänder bort blicken när jag talar till henne, hon tittar nervös omkring sig när jag säga att hon ska titta på mig. hon öppnar inte ens sina armar när jag vill krama henne. Hon säger att hon har hört tillräckligt från mig så jag ska bara knipa käften. Hon säger att jag är inte alls den dottern hon önskar sig, jag är kall, hjärtlös och otacksam och att hon hatar mig. det syns i hennes blick, att hon verkligen hata mig.
Men jag vill ge hennes en chans att förklara sin kärlek till mig, varje gång blir jag lika besviken.